Å, ett pinfärskt bekymmer har jag fått, nej, skaffat mig: jag har gått med i Facebook. Mot bättre vetande dessutom för när en kvinna som jag delade rum med på hushållsskola  i Danmark för fyrtiosex år sen  -  och inte hört av sen dess - skickade mig meddelandet View My Profile on Facebook tyckte jag bara det var fånigt: ville hon ha kontakt med mig kunde hon ju för allt i världen skicka mig ett personligt mejl?
Ett personligt mejl hade jag blivit glad åt och hade genast svarat på.
 Men sen kom en förfrågan från trevliga Åsa Arping, litteraturvetare i Göteborg, som  jag haft mycket kontakt med de senaste åren och som tänkte sig att jag kunde vara nyfiken på hur Facebook fungerade. Och då var jag plötsligt det och skrev in mig och blev vän med Åsa Arping också på Facebook fast jag inte riktigt begrep vad det skulle vara bra för. Och så hade jag plötsligt epostens inkorg full av mejl med rubriker som "Carina Burman har lagt till dig som vän på Facebook." Och med Carina var det inget problem för henne brukar jag se in real life för hon bor ganska nära oss här i Uppsala och med Rita Paqvalén kändes det faktiskt roligt för henne har jag känt sen hennes första studieår. Däremot kändes det fånigt att den här nya vänskapsformen förutsatte att man klickade på rätt ställe på meddelandet "Du måste bekräfta att du känner Rita för att ni ska bli vänner på Facebook."
   Fast ännu fånigare kändes det när det ramlade in meddelandet om att människor jag överhuvudtaget aldrig hört talas om lagt till mig som sina vänner. De betydde ju att jag måste ha tryckt fel nånstans?
  Och nu borde jag då lägga ut foton vilket jag inte har en aning om hur man gör, jag som klarat ett trettiofemårigt universitetslärarliv utan att lära mig använda Power Point. (Eller - för att vara uppriktig - ens overhead.) Och så förväntas jag uppenbarligen ideligen meddela dessa nya vänner vad jag tycker om minsta sak de rapporterar att de tar sig för och väl noga taget själv meddela minsta sak jag själv tar mig för. Dessutom har jag möjlighet att förhålla mig till deras vänner och vad de tycker i ett exponentiellt växande nätverk. Och så borde jag skaffa mig nya vänner. Och delta i olika quiz´er: "Vilken sorts godis är du?" Eller anmäla mig till något test: "Vi söker nu 3000 kvinnor och män för att testa ökad lust och prestationsförmåga. Helt gratis!"
   Och på cafe Cosmo hörde jag igår ett par unga män göra sig lustiga över en kvinna som just gått med i Facebook och lagt ut ett foto av sin mamma: "Hon har ju inte fattat ett barr."
Nej, jag har ju inte precis tänkt lägga ut ett foto av min mamma men faktum är att jag inte har en aning om vad som gäller: som min uppsaliensiska bibliotekarievän Marie-Louise i fredags konstaterade är vår generation invandrare i webbens värld och kommer alltid att vara osäkrare än de som är infödda.
   Fast en mycket bestämd  misstanke har jag: Facebook handlar egentligen inte om att umgås utan om att slippa umgås. Slippa umgås på riktigt alltså, in real life. Och att vilja umgås så man slipper umgås är inget nytt: för hundra år sen lämnade man visitkort hos varandra. Det måste vara som att 'puffa' på Facebook?

Men det finns långt äldre invandrare än jag::
Efter att jag hållit föredrag vid pensionärsuniversitetet får jag deras medlemsblad och läser  om Karl Gustafsson, född 1907, som i år läser kurserna "Teologi och filosofi" och "Biosofi". Sin första dator skaffade han när han var åttioåtta för hans specialintresse är paleontologi och det läser han om på webben.
Nu undrar jag förstås om han kan tänkas vilja bli min vän på Facebook.