En morgontrött fågelskådares bekännelser

Vit stork, än en gång missad. Uppsala 6.6

Sveriges nationaldag firas till åminnelse av två historiska händelser som inföll den 6 juni – valet av Gustav Vasa till kung 1523 och stadfästandet av den nya författningen efter statskuppen 1809.
Jag undrar hur många svenskar som vet det.
Nationaldagsfirandet är relativt nytt här i landet, först för ett par år sedan blev den 6 juni officiell helgdag. Svenskarna är väl inte sämre nationalister än andra folk, men i Sverige tog sig patriotismen lite annorlunda uttryck än i de övriga nordiska länderna. Framför allt saknar svenskarna en avgörande historisk vändpunkt, ett krig eller en revolution, att förankra nationens kollektiva minne vid. Därför är de fortfarande en aning osäkra på vad de ska göra av sin nationaldag. Norrmännen firar sitt Syttende mai med flaggviftande parader, vi finländare hyllar sammanbitet vår självständighet i midvintermörkret den 6 december med Edvin Laines filmatisering av Okänd soldat och direktsändning av presidentens bal i tv. Svenskarna gräver i trädgården och åker till Ikea på nationaldagen.
Personligen kommer jag från och med i år att börja fira den 6 juni som Gäckande storkens dag.


En rad bilar står utmed Vindbrovägen när jag strax efter halv åtta svänger ner till Övre Föret.
Men jag ser strax att någonting är fel. Folk håller på att fälla ihop tubkikarstativ och sätta sig i bilarna. Ett par cyklister trampar redan bort mot stan. Med en sjunkande känsla i bröstet bromsar jag in och vevar ner sidorutan. Jag anropar en man i 60-årsåldern som går mot sin bil på andra sidan vägen, han har en kantstött kikare i en rem om halsen.
»Hej. Vad har jag missat?»
Han pekar ut mot ängen.
»Jaså, du visste inte? Det har varit en stork här hela morgonen.»
Jag glor på honom. »Fan också!» far det ur mig.
»Du kommer fem minuter för sent. Den har dragit iväg», säger mannen nästan belåtet. Och tillägger: »Du, du borde kanske fundera på att skaffa dig ett sånt där larm som fågelskådarna har …»
Han går till sin bil och lämnar mig åt min växande irritation. Jag gräver i byxfickan efter min mobiltelefon. Den ligger inte där. Det går upp för mig att jag glömt den hemma. Jag erinrar mig att jag antagligen inte ens satte på den i morse. Inte att undra på att jag inte har fått något larm om en vit stork vid Övre Föret!
Men det som irriterat mig mest är inte att jag för andra gången denna vår lyckats missa en stork och inte heller min egen tankspriddhet, utan det nedlåtande tonfall som mannen med den kantstötta kikaren hade i rösten när han rådde mig att skaffa ett »sånt där larm som fågelskådarna har».
Så brukar man inte uttrycka sig, skådare emellan. Inte numera.


Fågelskådandet har förändrats radikalt på de senaste 30 åren. Framför allt har fågelskådarna själva förändrats.
Jag kan bäst beskriva denna mentala revolution utgående från mina egna erfarenheter.
När jag flyttade till Sverige och omkring 1980 återupptog mitt skådande efter ett längre uppehåll rådde alltjämt en tämligen njugg inställning bland de flesta fågelskådare. Var och en sysslade med sitt och ingen kom på tanken att man kunde hjälpa varandra och dela information om vilka fåglar som setts och var man hittade dem. När någon upptäckte en raritet berättade han – fågelskådaren var på den tiden alltid en han – på sin höjd om fyndet för sina närmaste skådarkompisar, men uppgifterna fördes sällan vidare, åtminstone inte så länge de var något så när färska. I många fall fick man reda på att en sällsynt fågel hade setts först långt i efterhand, när observationen publicerades i Sveriges ornitologiska förenings tidskrift Vår fågelvärld eller i den regionala publikationen Fåglar i Uppland.
Var man seriös fågelskådare skulle man banne mej hitta sina fåglar själv! Det var den rådande attityden ännu för 30 år sedan. Skådarna bildade små kotterier, som förhöll sig mycket avvaktande till varandra och framför allt till nykomlingar.
Själv anmälde jag mig i början av 1980-talet till ett par exkursioner som arrangerades av den lokala fågelföreningen, men jag kan inte precis påstå att jag välkomnades med öppna armar. De flesta av deltagarna verkade känna varandra sedan tidigare och utbytte glatt historier om alla fåglar de hade sett sedan de träffades senast. Ingen verkade överdrivet intresserad av att dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper till mig. Jag kände mig utanför och bortkommen bland alla dessa uppenbarligen mycket erfarna fågelskådare och deltog inte i fler exkursioner efter de första försöken.
Under några år på 1980-talet fågelskådade jag sporadiskt tillsammans med en av mina grannar i kollektivhuset där vi då bodde. B. var egentligen botaniker och i likhet med sin förebild Carl von Linné smålänning, vilket betydde att han var sparsam, stolt över sitt ursprung på ett småbruk i Kronoberg samt talade med distinkt skorrande bakre r-ljud. Han hade varit fågelskådare ända sedan barnsben och steg sällan utanför dörren utan kikare – »men vi ska ju vara utomhus!» skorrade han harmset engång när någon i sällskapet tyckte att det var lite överdrivet att beväpna sig med både handjagare och tub bara för en kort kvällspromenad i det närmaste grannskapet. B. kom på den listiga idén att bygga in ett dörröga i sina fågelholkar. Genom det linsförsedda titthålet kunde han i lugn och ro spionera på talgoxarnas och flugsnapparnas häckningsbestyr och följa ungarna från kläckningen tills de tog det avgörande språnget ut ur holkens trygghet, vilket så småningom ledde till en artikel i Vår fågelvärld, illustrerad med hans egna fotografier och utförliga ritningar.
B. lärde mig att säkert bestämma spetsbergsgäss, skilja bivråk från ormvråk på flyktsilhuetten och mycket annat som jag haft nytta av; i hans sällskap hörde jag min första spelande vaktel på slätten norr om Uppsala en vindstilla juninatt. Den viktigaste insikten som B. bibringade mig var ändå att man som fågelskådare aldrig blir fullärd. Det finns ständigt nya sidor hos fåglarna att upptäcka, de upphör aldrig att överraska oss. Här ligger nog en del av förklaringen till fågelskådningens attraktionskraft: det är helt enkelt omöjligt att se sig mätt på fåglar.