Per-Erik Lönnfors
Per-Erik Lönnfors är född år 1935 och bosatt i Helsingfors. Han har magisterexamen i ekonomi (Hanken) och journalistik (Syracuse University, ASLA/Fulbright). Efter att ha börjat som sport- och ekonomijournalist på Hbl 1958 har han haft en brokig yrkeskarriär med tjänster i Finlands Industriförbund, som pressattaché i Stockholm och Washington, VD...
Läs mer
Det här är en riktigt rolig bok som ofta får mig att flina för mig själv, under förutsättning förstås, att man är intresserad av de dolda svängarna i det finlandssvenska samhället.
När Per-Erik Lönnfors nu ger ut den tredje delen av sina memoarer, Vändpunkter - mitt liv som drama (Söderströms april 2010, 168 sidor) är han väl medveten om att han tar ett ordentligt hopp i den finlandssvenska ankdammen så att det stänker vida omkring. Men å andra sidan är han sedan flera år pensionerad och behöver inte vara försiktig med tanke på framtida karriärmöjligheter, han kan alltså unna sig att säga precis vad han har lust till.
...
Det är som sagt oftast riktigt roligt att läsa Lönnfors och också i den här boken är de många träffsäkra och inte särskilt snälla formuleringarna en del av nöjet.
Egil Green, Borgåbladet
Lönnfors styrka som memoarskrivare är den lättflytande pennan och det ironiska greppet, vilket också innefattar stora mått av självironi. Det gör boken lättläst och ställvis mycket underhållande.
Bror Rönnholm, Åbo Underrättelser
Lönnfors skildrar den finlandssvenska teatervärlden med samma skarpsyn som han ägnar utrikesförvaltningen och medierna. Hans porträtteringskonst är inte snäll, men han förfaller inte heller till infamiteter, även om de som fastnar under luppen nog kanske känner sig en aning avklädda - i bildlig mening, givetvis.
John-Erik Jansén, Västra Nyland
Lönnfors penna är vass och många av bokens tillmälen elaka. Ändå finns där också en ödmjukhet som mjukar upp bilden, det är inte en felfri Lönnfors som blickar ned på sina medmänniskor. Han medger också sina svagheter. Lönnfors levererar också, som alltid, en synnerligen njutbar prosa.
Henrik Othman, Österbottens tidning
Att Lönnfors är både kunnig och beläst känns i stilen. Hans fräscha och fräna skildringar är till san glädje för läsarens skrattmuskler och hjärnceller. En mänsklig värme och en rättvis ironi, även mot sig själv genomsyrar boken.
FT, Löntagaren
Svenskfinland behöver sanningssägare som han.
Thomas Rosenberg, Östra Nyland
För många är han känd som slagkraftig och bitsk kolumnist.
Och han är underhållande som författare, skriver med humor och engagemang.
Mats Ekman, Syd-Österbotten
När jag befann mig längst nere i min personliga avgrund mötte jag i mörkret en vitskäggig, gammal man. Jag sträckte fram handen och presenterade mig, som när jag den enda gången i mitt liv träffade Amos Anderson.
"Mitt namn är Lönnfors", sa jag. "Per-Erik Lönnfors".
"Gud", sa gubben.
"Kan du hjälpa mig?" frågade jag.
"Om du först störtar hela ditt förnuftsbygge och sparkar sönder det då skall vi skicka alla datorer åt helvete och jag skall ge dig en ny chans. Här är kunskapens träd, och här är kärlekens. Du får välja en gång till."
Jag gick genast till Paavo Norkko i Lukas församling och frågade om jag kunde få skriva mig tillbaka in i kyrkan.
"Har du haft en gudsupplevelse?" frågade Paavo.
Jag tänkte på den gamla gubben och svarade ja.
"Välkommen då", sa kyrkoherden.
Tretton år senare jordfäste Paavo Norkko min hustru. Hon var född till judendomen, döpt i den ortodoxa tron som barn, konfirmerad i den katolska kyrkan som tonåring och vigd till äktenskap med mig i den lutherska församlingen i Bronx, New York. I Finland var hon inskriven i befolkningsregistret.
Detta var ett litet dilemma för begravningens förrättare. Han löste det elegant med att förklara att den högsta andliga upplevelse en människa kan nå är att hitta sin personliga Gud.
Norkko avsåg kanske inte min vitskäggiga gubbe, men jag tog genast hans ord till mig och gömde dem i mitt hjärta.
Jag är säker på att Kyrkpressens chefredaktör Olav S. Melin inte kände till den förlorade sonens återkomst till fadershuset, men en tid därefter erbjöd han mig att börja skriva krönikor i sin tidning.
Orsaken till att Melin kontaktade mig var densamma som fått mig att upptäcka den vitskäggige. Min depression hade visat vägen till nivåer i mitt inre som hade återspeglat sig i mitt skrivande.
Visserligen hade jag i en artikel i Hufvudstadsbladets jubileumsnummer 1984 pompöst manat till en humanistisk revolution: man kan inte klara av mänskliga problem med tekniska lösningar. Men det var en frukt som jag hade plockat från kunskapens träd.
Tolv år senare, en vecka före min pensionering den 1 januari 1996, hade jag mognat till en ny insikt. Nu skrev jag i Hbl:s julnummer att maskiner aldrig kan ersätta människor därför att de saknar känslor. Ingen maskin kan någonsin vara ett gott exempel för andra människor. Även om man kan älska en maskin så älskar den aldrig en tillbaka.
Åtminstone gör inte min dator det.
Den gamla gubbens maning hade nått fram. Man förlorar ingenting på att tro. Gud har – om inte annat – en placeboeffekt på minst 30 procent.
Den danska kärnfysikern Niels Bohr hade en hästsko hängande ovanför dörren till sin sommarstuga. En kollega frågade om en vetenskapsman som han kunde tro på skrock.
"Nej", svarade Bohr "men man behöver inte göra det för att den skall fungera".
En amerikansk undersökning avslöjar att fyrtio procent av alla tillfrågade minst en gång haft en andlig upplevelse som hjälpt till att lyfta dem ur svårigheter, tjugo procent hade haft det många gånger och fem procent "ofta". Men det är få som öppet vågar erkänna det.
Enligt Thomasevangeliet, som inte finns i Bibeln, kan vi alla finna kunskapen inom oss själva. I texten säger Jesus: "När ni frambringar denne i er, skall denne, som ni har, rädda er. Om ni inte har denne i er, skall denne, som ni inte har i er, döda er."
Nu kunde jag börja plocka frukter från kärlekens träd.
