I morse slog jag mig ned mellan flyttlådorna i mitt nya arbetsrum, kände solen i ansiktet, hörde den ena efter den andra komma in, alla lika förundrade som jag, "är det här vi ska vara nu?", kopplade på datorn, nätverket fungerade (tack Nils för att du jobbat som en galning), flera lyckönskningar i postboxen, bland annat av en samarbetspartner som tycker att vi ska ta oss en kvart för att med videon nedan minnas varför det är viktigt att vi finns till:

The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore (2011)
http://youtu.be/Adzywe9xeIU

Har dagen D till ära också tagit mig en halvtimme för att känna efter var jag står just nu. Listan omfattar allt från "lättnad över att inte ha gjort juridiska misstag och andra formfel (hoppas jag!)" till "förväntan inför att få jobba vidare med duktiga, nya och bekanta människor". Förväntan är inte längre bara en intellektuell insikt om möjligheterna att skapa något som står på stabilare grund än tidigare, utan en känsla som håller på att slå rot i hela kroppen.

I dag har jag jobbat med diverse avtal, varit på riktig lunch igen, på möte på Kyrkostyrelsen (jag hör inte till kyrkan men en kollega utnämnde mig till "konsult för Jesus" när hon hörde att jag sitter i Kyrkostyrelsens kommunikationsutskott som leds av ärkebiskopen), och börjat gå igenom de närmare 30 ansökningar som kommit in med anledning av att vi söker försäljningsdirektör. Det är en fin signal, att så många på den kommersiella sidan vill vara med och sprida våra produkter tiill allt flera målgrupper. Det har de potential för.