Nu har ljuset kommit tillbaka också på morgnarna kunde vi konstatera vid åtta-tiden. Men vår är det ju verkligen inte, minus sjutton grader var det när solen lockade oss att beslutsamt dra på oss lager på lager för att gå Tölöviken runt.  Så långt kom vi inte för blåsten fick ansiktet att svida men vi kom tillräckligt långt för att känna oss duktiga.

Tog nyss del av recensionen av Michel Ekmans självbiografiska essäer.  ”Jag läste den och blev en annan” skriver Ekman uppenbarligen om sin upplevelse av Peter Sandelins diktsamling Tyst stiger havet och nu känner jag mig en smula fattig eftersom jag inte kan erinra mig en enda bok som gjort så starkt intryck på mig.

Krig och fred, brukar jag svara när nån frågar mig vad min viktigaste läsupplevelse varit.   

Av nån anledning blir jag alltid smått plågad av frågan.  Och förövrigt är det i första hand rikssvenska taxichaufförer som frågar, efter att ha inhämtat att jag är litteraturvetare.

Men Miki Ekman läste Krig och fred när hans far låg döende i cancer, jag läste den några vackra sommarveckor i Ekenäs. När min mor låg döende i cancer läste jag Agnes von Krusenstjernas Fattigadel. Det var en egendomlig läsning just då för den handlar om ett modershat som är nästan lika intensivt (och lång bättre gestaltat rent litterärt) än Felicia Feldts.

Det var en tröst att tänka att jag trots allt hade en mor jag kunnat älska.

Annars har jag genom åren ihärdigt samlat på uttalanden om vad skönlitteraturen förmår.  Just nu är det några ord av den amerikanske radiojournalisten Edward P Morgan som känns mer träffande än något annat jag sett, kanske framförallt därför att det inte rymmer något uppbygglighetsperspektiv: ”En bok,” skriver han,  ”är en plats där man kan undersöka en bräcklig tanke utan att ha sönder den eller utforska en explosiv tanke utan att behöva frukta att den ska brinna av i ansiktet på en.”

Litteraturen som ett laboratorium alltså där man kan få testa nya tankar, sådana som ännu inte är färdigt tänkta och vars konsekvenser man ännu inte kan överblicka.

Litteraturen inte som moraliskt projekt utan som en gemensam frizon för författare och läsare.

Och:

Miki Ekmans bok måtte vara bra, annars skulle inte blotta recensionen kunna väcka så mycket associatoner.