Idag lärde jag mig  - eller kanske snarare: blev påmind om – att finskans ord för litteratur – kirjallisuus – är relativt nytt: det skapades  faktiskt först på 1830-talet,  när Finska litteratursällskapet kom till.

Det var just på Finska litteratursällskapet jag blev påmind - närmare bestämt i samband med en konferens om 1800-talet och det moderna där jag höll ett föredrag om Fredrika Runeberg och Topelius. Fast egentligen var mitt huvudtema att visa hur vi alla är barn av mer än en tid: själv har jag gärna betonat att jag är nittonhundratalsmänniska och idag argumenterade jag för att jag i någon mening rentav hör artonhundratalet till, djupt präglad som jag ändå är av den kvinnouppfostran som Topelius representerar – bland annat genom de där raderna som alla flickor i min generation fick i sina poesialbum: ”Var glad som sparfven kvittrar/också en mulen dag/ondt lynne allt förbittrar/bltt glädjen ger behag.”

Det var nog inte minst kravet att ständigt vara glad som gjorde Fredrika Runeberg sur – eller åtminstone passivt aggressiv.

Men denna fredag har jag ingalunda behövt nöja mig med ett enda litteratursällskap, för på eftermiddagen stod SLS i tur. Där firades nämligen utgivningen av tredje och fjärde delen av Biografiskt lexikon för Finland – de delar som täcker självständighetstiden -  och därmed måtte det vara bäddat för en stor och indignerad diskussion om vilka av republikens män och kvinnor som orättvist blivit bortglömda. Huvudredaktören påpekade att man i princip dragit en gräns vid 1960 och bara tagit med en enda person som är född senare, nämligen Linus Torvalds av årgång  1969.

Frågan är om inte Linus Torvalds är en tjugohundratalsmänniska?