Riktigt smart kände jag mig när jag häromdagen för den senaste damtidningsjournalist som hörde av sig förklarade att vi kunde träffas på stan. Det har nämligen haft sina sidor när journalisterna kommit hem till oss på Fänrik Ståls gata.  Först satt L vid sin dator i matsalen precis som han brukar men det är glasdörr mellan vardagsrummet och matsalen och han var därför i samma situation som ett lejon i en djurpark. Så småningom började han hålla till i sovrummet i stället och var noga med att stänga in sig i god tid innan det ringde på dörren.

Så nu var det stan som gällde – närmare bestämt receptionen på SAS Radisson – och intervjuaren var hur trevlig som helst, i synnerhet som hon var mera inställd på att diskutera vänskap än kärlek. Hon talade finska, jag svenska och samtalet kändes faktiskt alldeles naturligt. Men när vi efter en dryg timme var klara – när jag trodde att vi var klara – sa hon. ”Och så är det fotograferingen. Fotografen  räknar förstås med att komma hem till er på Fänrik Ståls gata.”