Nu har vi ätit bhindi masala på kvarterskrogen Swagatam.

(Jo, jag är tillbaka i Helsingfors och glad att vara tillbaka, mycket glad.)

På Swagatam var det nepalesisk familjefest och två barn, en pojke och en flicka i fyra-femårsåldern sprang runt och runt, än i bredd, än jagande varandra, ibland kiiknande av skratt.

"Skulle du vilja vara i dendär åldern igen?" frågade jag.

"Det kan hända att det ser roligare ut än det är" svarade L.

Jag nickade, jag kom ihåg dendär upphetsningen, jag kunde nästan känna den i kroppen, men jag kom också ihåg hur den ofta gick överstyr, slutade i gråt.

Eller - och framförallt - hur den  avbröts av någon vuxen, tvärt och bestämt: "Inte så uppspelt, hör du nu, inte så uppspelt"

I min barndom var det lika illa att vara uppspelt som att vara vild.