Vanhanens förlovning fick jag höra om klockan åtta i morse av Hannu Olkinuora men Vanhanen orkar jag verkligen inte tänka på - inte hans förlovning, inte hans egendomliga  epost-flirt som förlovningen nu ska avleda uppmärksamheten ifrån. Träffen med Olkinuora vill jag däremot gärna skriva om. Jag har länge haft klart för mig att trevlighet kan vara farlig - när exempelvis svenska LO-representanter i storföretags styrelser gått med på att bevilja väldiga bonusar kan man tänka sig att det har att göra med att de blivit indragna i ett sammanhang där alla är så extremt Trevliga (och, förmodar man, middagarna så stora och goda) att det blir svårt att säga ifrån. Olkinuora är faktiskt  så trevlig att man kan bli misstänksam: han är nämligen så trevlig att han till och med ger intryck av att lyssna på det man säger och det jag sa var då
 1. det jag skrev här på bloggen i förrgår, nämligen att det måtte te sig konstigt för pappers-Husis läsare när Marit af Björkesten talar om en kulturdebatt som rasat för den debatten har Husis ju inte velat befatta sig med.
2. att Husis-kulturen behöver en person som inte till varje pris behöver kallas chef men som kan ta ett övergripande ansvar, dra upp större linjer och göra så att kulturen blir mera än litteratur + bildkonst + musik + teater. Gärna skulle det också vara en person som kunde inte bara rekrytera utan också inspirera yngre skribenter och jobba med deras texter. Den som skriver för svenska tidningar får ofta skriva om eller blir helt enkelt refuserad. När det gäller Husis har man ofta känslan att skribenterna inte tycker att det är mödan värt att vara så bra som de skulle kunna vara.
    Olkinuora skulle antagligen inte tycka att jag citerade honom rätt om jag lät förstå att det är något han ångrar i hur han förhållit sig i den här frågan men han lät förstå att han lärt sig något.
   Sen talade vi lite allmänt om språkfråga och om finlandssvensk identitet. Jag minns att  Thomas Rosenberg i en debatt hävdade att finlandssvenskar måste få vara lika dåliga som de sämsta finskspråkiga och ändå få sina rättigheter respekterade, för egen del tror jag ju att vi gör klokare i att försöka vara bra, att kunna göra saker - böcker, tidningar, whatever - som kan intressera också på finlandssvenskt håll. Jag tror faktiskt att Olkinuora vill göra en bra tidning även om det inte nödvändigtvis är precis den tidning jag allra helst vill ha. Det behöver ju faktiskt inte heller vara den tidning jag allra helst vill ha.
Varför jag tycker att Olkinuora  är trevlig?
För att han gav sig tid, för att han inte tittade på klockan. Otaliga är de som har mindre att göra än han som inte kan föra ens ett tio minuters samtal utan att snegla på klockan.
Om att ha tid, förresten - här kommer nu en pensionärs bekännelse: Det var faktiskt jag som signalera uppbrott och det hade jag redan i går beslutat att det skulle vara. Jag tror faktiskt att pensionärer kan bli överkänsliga just när det gäller tid: jag vill inte vara en sån pensionär som upptar andra människors tid i det oändliga och lika litet vill jag själv ge intryck av att jag inget har att göra..
 Och jag kan inte heller misstänkas för korruption: det var nämligen jag som bjöd Olkinuora på kaffe.