"Ett problem är att folk verkar ganska apatiska," skriver Monika Fagerholm som är lika morgontidig som jag. "Som att: det finns inget att göra, vad spelar det för roll vad man säger, man hörs ändå inte. Nånting med den offentliga debatt som nu fnns känns väldigt vanhanenskt - pratar man inte på på det sätt som dom med pengar och makten vill man ska prata, så är man en gnällspik, dåligthumörsperson. Vilket förstås är alldeles tänkt det också. Sen så kommer det ju alltid att finnas ett skikt mänskor - det är väl dom det är tänkt ska gå i den finlandssvenska elitskolan som Magmachefen talade om - som kommer att få tillgång till det bästa av det bästa, även ordentlig kulturdebatt, kulturanlays, reflektioner kring makten, kultur, samhället... allt det där som nångång kunnat finnas för alla - "
Det här är en kuslig utveckling, konstaterar Monika och jag håller med. Och till den kusliga utvecklingen hör ju den skenbara demokrati som går ut på att man kan skicka sms-insändare i stället för att behöva föra ett resonemang, att man riktigt kan få  vara interaktiv och svara på enkätfrågor som "Hur lågt tycker du jeans ska få sitta?" (detta i Aftonbladet för något år sen) eller "Vad borde Victorias och Daniels barn heta?"
Och medan vi sysslar med dethär är det mycket annat, viktigare, vi inte sysslar med, inte tänker på därför att det inte är meningen att vi ska tänka.
Nu hoppas jag ju så innerligt att det är fler än  Monika och jag som hör av sig till Husis, med insändare eller med mejl till Olkinuora.
Och samtidigt, alldeles samtidigt - och det är ju så livet är:
Medan jag tänkt på dethär har jag också tänkt på den där svenska tvååringen som brände inne i en garderob för två veckor sen. Jag har tänkt på att hans föräldrars liv ska gå vidare, att kvällstidningarna som braskande gjorde sensation av hans död nu är fulla av förlovningstrams. Jo, jag kunde inte undgå att uppfatta något litet om de närmare omständigheterna kring olyckan: det var tio en lördagmorgon, mamman hade gått ut på ett ärende, pappan sov när det började brinna. Det är vad jag vet. Nej, jag vill inte tänka på det mer.