Ungern, Tjeckoslovakien ... Finland? Det är som vi trodde. Många av dem som var med har inte gjort upp med sitt 70-tal. Det visar reaktionerna på vår bok. Visst har reaktionerna överlag varit positiva och det är vi förstås glada över, men vi är litet förvånade över tendensen att roat släta över det hela. Som Thomas Rosenberg i sin kolumn i Hbl gör när han skriver att ”det var ju liksom ändå inte riktigt på allvar, det hela”. Eller Christian Sundgren i recensionen i Hbl: ”man kan knappast tala om risk för revolution med några tusen taistoitstudenter runt om i landet”.
Det är förstås bekvämt att idag, med facit på hand, tänka att man inte arbetade för en socialistisk revolution, för ett samhällssystem som har kollapsat, men även om man rentav skulle vara ärlig med sig själv kan man inte tala för de andra som var med eller för hela den rörelse vi var med i. Vår point med boken är att just försöka visa att det kanske var mera allvar än vi trodde under kalla krigets dagar i VSB-paktens Finland. Att det var mera än revolutionsromantik. Varför skulle vi annars ha kallat boken Nyttiga idioter? Var vi med om något som var större och farligare än vi kunde förstå då? Frågetecknet efter titeln är viktigt - Ingen kan i dag med säkerhet säga om vi upplevde farans år ännu på 70-talet eller vilka drömmar man närde i Sovjetunionen.
Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, kunde det ha blivit Finland 1975? Eller handlade det bara om stormaktens våta drömmar som sammanföll med de gamla kommunisternas revanschtankar? I boken har vi inte bara en tolkning, vi låter de medverkande ge sin egen.
Christian Blom, som var den av oss som var närmast maktens kärna, säger så här: "min tes är att jag skulle ha varit färdig att gå längre. Vi drog aldrig upp någon gräns för hur långt vi kunde tänka oss att gå i revolutionär riktning i vår rörelse. Det fanns en automatik. Det var ju inte så att vi kan ta ett steg men inte följande. Vi var en mycket massivare och viktigare rörelse än man i dag tror." Och Gunilla Hemming påpekar: "under mitten av 70-talet blev flera länder socialistiska, det såg ut som att den historiska utvecklingen inte gick att hejda, utan att det handlade om en lagbundenhet, att kapitalism föder socialism i ett visst skede".
För att inte tala om Max Jakobson som i boken Bokslut skriver så här: "Ännu år 1975, då Näringslivets delegation EVA bildades, visade en opinionsundersökning vi lät utföra bland företagsledare att en majoritet ansåg att Finland höll på att glida i riktning mot ett socialistiskt system."
