Ralf Andtbacka

Efter morgonens undervisning gick jag via Anttila och köpte Bruce Springsteens nya skiva, Working on a Dream, som dubbel-lp. När jag lyssnade på den i hörlurarna nu i kväll blev det åter en gång en påminnelse om hur levande ljudet är på välpressade vinyler. Det är härligt det där bruset när man släpper ner pickupen i skivspåret: ens förväntan byggs upp - och så, efter några sekunder, kommer musiken, med den där varma, omedelbara tonen som saknas på cd-skivor.

Jag är äldre än jag var 1980 och det är också Springsteen. Hans nya låtar är mer än hyfsade men inte lika minnesvärda som de tidiga - det är ju bara så. Ändå var denna spisarstund lite av en flashback till den där dagen när jag kom hem med The River och spelade igenom hela dubbeln samtidigt som jag lusläste texterna, tittade på bilderna och undersökte alla detaljer på omslaget och i det bifogade häftet. (Vart tog den där speciella koncentrationsförmågan som man hade i ungdomen, det vill säga när det gällde sådana här saker, vägen?)

En fördel med lp-skivor är att man verkligen lyssnar på dem. Det blotta faktum att man måste byta sida med jämna mellanrum gör att hela ens förhållningssätt till musiken blir mera aktivt. (De ultimata formaten när det gäller att aktivera lyssnaren är följaktligen singelskiva, stenkaka och fonografrulle.) Mediet påverkar som bekant vårt lyssnande – ju bekvämare tekniken blir, ju färre skarvar det finns, desto större är risken för att musiken försvinner i bakgrunden, reduceras till ljudkuliss, ja, mer eller mindre glöms bort.

Hur ser det perfekta antikvariatet ut? Jag kommer omedelbart på några kännetecken. Det ligger relativt centralt men inte vid en huvudgata utan vid en lugnare sidogata. Det har välfyllda hyllor men inte så att fastklämda och staplade böcker förvandlar letandet till en pärs. Ljuset är behagligt, inte påträngande. Innehavaren är en sann bibliofil, som är engagerad och gärna besvarar kundernas frågor, utan att i onödan briljera med sina kunskaper.

Det finns bekväma stolar så att man kan sitta ner och syna en bok i lugn och ro. Det finns naturligtvis ett stort poesiurval, på en bra plats och inte i något undanskymt hörn. Bokbeståndet förnyas i lagom takt – man hittar alltid någonting nytt. Böckerna fås till ett skäligt pris, vilket betyder att de överlag varken är över- eller underprissatta. Men det finns också möjlighet att fynda.

Och så här kan man fortsätta. Det perfekta antikvariatet existerar förstås inte, eftersom det ideala ju aldrig restlöst kan bli verklighet. Men det kan naturligtvis ändå vara utgångspunkt för en tankelek.

I en underhållande essä från 1946 beskriver George Orwell sin idealpub, som han kallar ”The Moon Under Water”. Han nämner bland annat att arkitekturen ska vara gediget viktoriansk; ljudnivån ska vara tillräckligt låg för att man ska kunna föra ett normalt samtal och bartendern ska tilltala sina kunder med förnamn. Orwell är bitvis synnerligen detaljerad i sina önskemål. I hans essä är puben en oas i tillvarons kaos på samma sätt som helt andra platser kan vara det för den som har andra preferenser, lustar eller laster.

Orwell hade knappast haft något gott att säga om de själlösa, kedjeägda pubar som finns överallt i dag, inte bara i England utan i hela världen. Också antikvariaten blir alltmer identitets- och gränslösa, i och med att de flyttar in i den digitala världen. Nätantikvariatets fördel är tillgängligheten, men det är allt. Samtidigt håller de vanliga antikvariaten, alltså de som existerar som en fysisk plats, på att minska i oroväckande takt. Här har vi ett exempel på en verkligt trist kulturförlust.

Språkets mångtydighet. När man säger ”kärleken
till boken” låter det som om man hänvisar till en speciell bok. Men vanligen är
det någonting mer man har i tankarna – boken får representera litteraturen eller
skönlitteraturen. Denna stilistiska figur kallas för synekdoke, en del står för
helheten. Kanske man faktiskt kan ha en kärlek till boken utan att egentligen
bry sig om boken som föremål. Det är ordet man älskar, bokens själ, inte dess
kropp.
 
Ordet bibliofil betyder ordagrant ”bokvän”. Den termen förknippas
ofta med det fysiska objektet, till exempel när man talar om en bibliofil
upplaga. Bibliofilen är boksamlare men inte med samma besatthet som en
biblioman. I sina mest extrema former är bibliomanin ett sjukligt begär att äga
böcker.
 
Biblioman är jag inte, men nog bibliofil, min kärlek omfattar
såväl bokens kropp som dess själ. Därför har jag heller inte mycket till övers
för e-böcker. (Förresten, vart tog den diskussionen vägen, den om hur e-boken
skulle konkurrera ut pappersboken inom några år?) E-boken må vara ett mera
ekologiskt alternativ, men böcker ska göras av papper. Man kan inte alltid
tänka på naturens bästa.
 
Häromdagen köpte jag två böcker jag redan har:
Gunnar Ekelöfs En Mölna-elegi (1960) och Harry Martinsons Aniara (1956).
Ekelöf-volymen är ett ouppskuret ex. och originalupplaga. Ingen raritet men
omöjlig att motstå när man får den till hyfsat pris. Den andra boken är en
senare upplaga (tjugotredje-tjugofemte tusendet, 1958). Jösses, vilka mängder
poesi kunde sälja i på den tiden. Jag gillar verkligen det stilrena omslaget med botten i
djupblått, titeln i vinrött och författarnamnet i vitt.
 
Böckers
utseende, deras textur, tyngden när man håller i dem, doften. Och deras
historia. Allt detta och mer. Mer. På något sätt är det lämpligt att Lafkan,
mitt favoritantikvariat i Vasa, nästan är granne med en sexshop.

Jag besökte, nästan, det museum som är tillägnat den sufiske poeten och
mystikern Rumi när jag var i Istanbul i oktober, tillsammans med ett trettiotal
finlandssvenska författarkolleger. Museet var stängt för renovering. Men
souvenirshoppen var öppen, så bildverk, kylskåpsmagneter och dervischstatyer
fick bli ett minne av det vi gick miste om.
 
Bland annat köpte jag en
packe kort, med vackert illustrerade Rumi-citat, i en dekorerad plåtask. Ett av
visdomsorden lyder: ”A bookless house is like a body without a soul”. Jag har
stött på det förr, i olika versioner, också utan hänvisning till Rumi. Är det
faktiskt så – är ett hus där det inte finns några böcker som en kropp utan
själ?
 
Nja, som bekant finns det gott om själlösa böcker. Och läsning är
ingen garanti för egenskaper som visdom, empati och förståelse, men det är
förstås inte heller frånvaron av läsning. Dock, om man driver saken till sin
spets: vilket av dessa båda påståenden känns mera trovärdigt? A. Jag läser och
lär mig mera. B. Jag läser inte och lär mig mera.
 
I en kolumn i
Vasabladet, det var för några månader sedan, konstaterade en skribent att det
var skönt att inte ha en massa onödiga och dammsamlande böcker i hemmet. Visst,
varför behålla böcker när man lika väl kan låna dem på bibliotek eller köpa och
läsa dem och sedan ge bort dem eller föra dem till antikvariat? Det väsentliga
är väl läsningen, inte ägandet?
 
Och ändå. Jag får erkänna att jag har
svårt med hem där det inte finns böcker. Nu tänker jag inte så mycket på miljöer
där ointresse för litteratur återspeglar ett socialt arv. Nej, jag tänker i
första hand på alla de toppmoderna hus och lägenheter där varje möbel, varje
yta, varje liten detalj är som kopierad ur en inredningstidning – och
bokhyllorna lyser med sin frånvaro.
 
Sådant både tråkar ut mig och
skrämmer mig: den välbeställda, självbelåtna boklösheten och allt som den
signalerar.